oskrivnabladet

Jag har kommit i någon slags period där jag kan vara deprimerad & känner jag tappar fotfästet. Alla som känner mig har nog vetat om eller vet nog det nu att jag har varit deprimerad tidigare rätt så rejält. Det spelade ingen roll vad någon sade till mig, allt var skit iaf. Det spelade ingen roll hur mycket personer bedyrade hur mycket jag var älskvärd, att jag var så otroligt betydelsefull för dem, inget spelade roll. Allt jag brydde mig om var att jag hade byggt in i mig själv att jag var värdelös. Jag mådde så dåligt, att jag hade det som "namn" i min mobil, " -> worthless" & ibland på svenska. Det sket jag i totalt om att en lärare såg det i min mobil & försökte peppa mig det sket jag fullständigt i, jag var helt inne i hur jag mådde..

Jag känner vissa dagar att jag börjar falla in i en svacka, desa jäkla svackor. Det är nog som det sägs "en gång varit deprimerad totalt, så kommer det alltid tillbaks i omgångar." Eller? Tja, det vet jag inte hundra om det ens stämmer.. Men jag vet att jag får mina små svackor, oftast rycker jag upp mig men vissa dagar vaknar jag & känner att det bara är dålig dag, jag kan oftast inte känna varför jag känner så. För jag har faktiskt inget skäl till det! För en gångsskull har jag inte det. Jag mår äntligen bra igen, på riktigt. Jag har haft en tuff tid bakom mig, men nu kan jag le när jag ser mig själv i spegeln. Jag som hatar speglar..

Det enda jag inte har lyckas uppbygga bättre när det gäller mig själv vilket jag har försökt med är mitt självförtroende, jag faller bara neråt när jag får bakslag på saker. Jag känner hur jag börjar känna att jag nog inte var duktig nog, jag gjorde viss inte bra denna gång heller.. Men när jag väl börjar känna att jag nästan tänker orden "värdelös" så slutar jag tracka mig själv & rycker upp mig efter några fallande tårar nerför min kind, försöker ta itu vad jag gjort fel & försöker igen.

Ingen kan veta hur det känns för en att må dåligt över sitt jag, eller något annat förrän man väl sitter i den sitsen själv. Så sägs det. Men egentligen vet ens den personen som hamnar i den dåliga sitsen ens själv hur det är för en annan? Egentligen? Jag tror faktiskt inte det. Man säger ju "Du vet inte förrän du sitter där själv!" Men tänk om man har gjort det då? Det är ju det att man tar allting på olika sätt? Man kanske faktiskt känner exakt samma? Eller en smula mer? Eller mindre?

Det som får mig att vara glad är att jag faktiskt försöker intala mig att jag inte kan begära jag gör ett underverk på mina uppgifter, jag kan inte vara världens super mamma, men jag kan göra mitt bästa. & med det kommer man jäkligt långt med. Bara att göra sitt bästa som man själv anser man gör.

Jag hade en uppgift tills imorgon att ringa en total främmande lärare till mig i engelska, jag var tvungen ringa honom för att prata engelska om en uppgift som jag var tvungen att lyssna på via datan först. & jag har lyssnat på den i omgångar & jag hade svårt höra i mitten av den berättelsen & jag kämpade på att höra & jag förstod det mesta för då var det långtsamt prat, men detta var också en version som skulle vara från 1960 talet, men rösten var knappast från då men det var svårt för mig att uppfatta iaf & jag sköt upp det där samtalet ända tills idag 15:40 & jag sprang på toa 3 gånger före & jag var så nervös för att ringa. Jag gillar inte att ringa samtal då jag inte känner personen i fråga & dessutom inte på engelska!

Men jag fattade min tele & efter 3:dje gången jag ringde så kom jag fram. Jag svamlade men sen satte jag igång med engelskan, jag hade så svårt att höra vad han sa. Det var störningar, brusande, & ja nämn nåt som inte var i vägen? Jag bad honom att upprepa sig flera gånger & snappade bara in 3 ord i en mening ibland & fick gissa vad han sa. Jag upprepade vad han sa & förklarade att jag har svårt att höra & osv. Men han sa att det gick ganska bra för mig, dock sade jag fel på något ord (attans) men det var okej ändå. Jag tror han sa jag skulle få godkänt om han inte sa vg. Jag hoppas jag uppfattade rätt iaf för han sa inte "ledsen men du får ig." Han sa att det var bra, det fattade jag iaf. Jäkla svårt det ska vara att höra! Jag fattade ändå vad han sa var bara typ 2 ggr jag fick fråga om 2 ord. Annars hörde jag vad han sa eller hade svårt höra men jag förstod vad han sa ändå.

Nu är det bara att greja denna förbaskade uppgift som jag ändrat på också. Jag hoppas den blir bra tillslut, ska bara skicka in den efter ändrat den nu.. Jag kan inte göra mer än mitt bästa.

& sen är det psykologi uppgifterna jag måste få till med. Tur nog har jag skrivit som attans på dem redan bara små grejjer jag ska fixa & sen be Ludde kolla igenom dem. Kära Ludde. Min älskade kära Ludde..

Hoppas jag klarar detta nu bara.. Jag har gråtit & gråtit för mina bakslag hittills men förhoppningsvis kan jag få detta att gå vägen.