oskrivnabladet

Jag vet inte om detta kan klassas som tillägnat dig direkt pappa, då detta inte kommer vara något fint huvudtaget. Om du kommer läsa detta antar jag att jag kommer få äta mina ord.

Jag vet inte om jag har dig som min pappa, eller om jag ens har haft det? Jag kan ju inte direkt påstå att jag har förlorat dig för det har jag ju egentligen inte gjort? Du lever i denna värld, men har jag verkligen dig ändå? Jag kan inte se dig som en pappa. Du kallas för det, men har du någonsin funnits där som en pappa bör? Jag vet inte om du fanns där när jag var liten, för det är bara allas ord mot varandras. Jag syftar inte på tiden i sjukhuset, där vet jag att du fanns men jag menar efter det.

Jag minns svagt den där gången då jag satte ner min fot, jag var inte alls stor jag var bara några år gammal & jag hade förstått att dina ord var tomma löften. Du kom & gick som du ville, du sa en dag att du skulle komma men du gjorde aldrig det. Du dök inte upp & jag hade mina förväntningar jag väntade & Emmi väntade. Dagen passerade till kväll & det vart läggdags du kom aldrig. Dagen efter kom & du hörde aldrig av dig. Så där vart det i omgångar, tillslut dök du upp med en mängd massa glass. Så gjorde du alla gånger jag kan minnas.. Jag kunde ringa till dig, eller ja rättare sagt Emmi & jag men du var inte hemma. Vi lämnade telesvar men du ringde aldrig upp. När vi väl fick tag på dig i tele vågade vi inte prata & du var inte glad.

En dag kom du & jag bara passerade dig vid hallen gick mot köket & sen vände jag om tror var mamma som sa åt mig att jag skulle komma hälsa på dig men jag ville inte, jag vägrade jag ville inte ens titta på dig, jag satte mig i vardagsrummet & du drog Emmi längtade tills dagen du skulle komma tillbaks då du hade sagt men du kom aldrig sen mer. Jag hade visst sagt till Emmi att hon inte skulle hoppas för mycket, för du skulle inte komma iaf. Inget jag har minne av men det kan nog stämma bra det. Jag ville bara förvarna min lill sis så hon inte skulle hoppas för mycket, jag fick skiten för att jag inte ville prata med dig Emmi klandrade mig för hon trodde det var mitt fel att du aldrig kom igen.. Jag hade ångest, jag visste inte att det skulle innebära att du skulle sluta komma?

Allting var mitt fel, så trodde jag & fick man höra. Hur skulle Emmi som litet barn förstå bättre än så? Hur skulle jag förstå bättre än så att så var inte fallet?

Jag växte upp & jag fick arga känslor. Jag var så himlans arg jag var fruktansvärt arg på dig, pappa men vet du vem jag klandrade? Vet du vem som fick gå igenom helvetets med gap & skrik? All min ilska & framförallt smärta jag bar inom mig? Mamma. Mamma, fick stå ut med allting, hon hade inte ens gjort ett endaste mot mig men hon skulle få skiten för allt! Sen senare vart jag arg på Emmi, Emmi var arg på mig. Vi bråkade som fan med varandra & mamma vart tokig. Jag kan inte fatta att hon inte tröttnade på mitt beteende elr kastade ut mig? Jag var fruktansvärd.

Emmi hamnade också i den där åldern tillslut, från att det alltid var jag & Emmi som försvarade varandra på alla sätt, hon betedde sig som en stora sis & jag som en mindre. Jag kände mig liten & inte dugg stark. Emmi vågade stå emot äldre barn som bråkade med mig.

Jag kom upp till gymnasiet, jag fick min första pojkvän det var ännu en sak du gick miste om. Du visste inte ens hur jag hade haft det, du visste inte hur pass dåligt jag mådde. Jag tappade livsgnistan rejält sen när jag vart runt 16 år. Lite äldre, jag hade vänner omkring mig som gjorde allting de kunde. Jag fick gå till kuratorn tillslut efter att ha försökt få hjälp några gånger i högstadiet, det var en rena pina den tiden den också, jag fick bara rådet jag skulle undvika dem som fick mig må dåligt, det var det enda. Alltså ingen större hjälp där inte. I gymnasiet fick jag en som lyssnade på mig & fattade tele ringde hem till mamma. Kurator förklarade det som att jag hade ett lock över mina känslor inom mig & att det nu kokade över så att alla känslor brast ut. Jag fyllde 18 så gjorde jag ingenting annat än skrek rakt ut. Jag hade panik. Jag fick panik. Jag vet inte varför jag mådde så dåligt, jag sabbade min födelsedag med att bråka som fan med mamma så jag fick sprängande huvudvärk, mamma skällde ut mig rejält & jag grät som ett barn. Jag visste inte vart all ilska kom ifrån. Jag ville bara inte bli äldre. Jag var rädd. Varför vet jag inte. Jag har aldrig upplevt det där igen.

Jag vet då att all ilska var pga dig pappa. Jag mådde så dåligt pga dig. Du var huvud problemet i det hela. Mobbningen var en del, att jag miste mitt älskade marsvin (som kanske inte är så stort men för mig var det de, hon var den enda som fick mig glad efter skolan.) Jag kände ilska mot dig för jag kände det som så att du övergav mig. Jag fick höra så mycket skit om varför du inte fanns i vårt liv att jag tillslut köpte det allting, att det var mitt fel den där gången jag var liten & stötte bort dig gjorde du inte existerade i vårat liv på 13 år?

Du hörde av dig tillslut när jag fyllde 23 tror jag? Jag bodde i fellingsbro & fick ett samtal från en gammal gubbe som jag sa. Det var du. Jag visste inte varför men det var något i din röst som fick mig känna igen dig.

Jag träffade dig först sen på Micke & Lindas bröllop vi snackade lite efter ett tag, men jag är ledsen jag kunde inte köpa det du sa. Orden att du älskade mig gick inte in. Jag hade så länge velat höra dig säga det & när du väl sa dem kände jag ingenting. Du kollade på mig som om du kände mig, du kunde säga exakt vad mitt ansikt uttryck var & jag frågasatte mig själv hur kan du känna mig enligt dig när du inte funnits i mitt liv mer än halva mitt liv?

Jag känner inte dig. Jag kände inte att jag älskade dig tillbaks, jag kände ingenting. Jag trodde den dagen då du sa att vi skulle hålla kontakten att jag skulle få tillbaks min pappa. Men vem är min pappa egentligen? Hurdan var du som pappa när jag var liten & hurdan är du egentligen? Är du den där hårda skalet som du utvisar när du är grymt elak? Eller är du en mjukis därinne när man kommer igenom ditt skal?

Jag vet inte.. & jag vet inte om jag någonsin lär få veta. Men jag hoppas en dag att detta ovisshet kan leda till ett slut, gärna innan allting är försent. För lilla flickan inom mig som den där dagen valde sluta att tro på att du skulle komma saknar sin pappa. Jag saknar att ha ett pappa dotter band nu när jag kan ha det men ändå så har jag inte det? Varför har vi inte det? Kommer det bli försent för oss? Eller är det redan försent?

I mina ögon miste jag min pappa den dagen han slutade hålla det han lova. Jag tappade min tillit för dig som barn & den byggdes upp när du sa vi skulle hålla kontakten för ett år sen snart & det har inte skett än..

Pappa, förlåt om du ser detta för det är inte menat att såra men jag måste uttrycka mig någonstans.

Jag vill att det ska bli bra men det krävs två för det, jag vill inte försöka ensam jag har försökt sen barn.I