oskrivnabladet

Okej, vart ska man börja nu då? Nu har jag fått inspiration iaf till att börja skriva i min blogg igen. Har hänt en jädra massa & jag har denna bloggen just för min egen skull. Visst, jag kan skriva privat i min ensamhet där ingen kan läsa om mina bekymmer. Men det lättar faktiskt att skriva ut allting via datan. Där jag vet att några av mina vänner läser - när jag väl skriver.

Det har hänt en jädra massa & typ ingenting den senaste tiden då det har varit dött i min blogg, men nu ska det bli ändringar har jag tänkt.

Förra året den 25 oktober fick jag missfall, i vecka 12. Jag bokstavligen störtblödde & har adrig blött så mycket förut (om inte vid min förlossning) förstås. Jag fick otroliga smärtor i magen & sen kände jag hur det bara rann nerför mina brallor & blev jätte blött, det forsatte så i timmar & tillslut blev det akuten för min del, med min bästis ludde. Jag såg bebisen, det var skrämmande. Jag kunde inte sova på hela den natten sen för så fort jag försökte såg jag bebisen, eller jo somnade i typ 3 timmar tror jag. Gråta gick inte, jag fick direkt huvudvärk & så fort jag blundade så såg jag mitt barn..

Det tog en tid innan jag verkligen insåg vad jag hade förlorat & jag gick in i en kort period av depression. :/
Men jag ryckte upp mig & idag är jag gladare. Önskan om en bebis finns fortfarande inom mig, men jag är tacksam över det barn jag redan har.

I dagsläget ser det ut såhär: min lillasyster ska gifta sig senare denna månaden! :D & jag ska vara brudtärna på hennes bröllop, jag måste finna mig vid att ha en klänning. Alla som känner mig, vet att jag bokstavligen avskyr klänningar. Men vad gör man inte för sin sis? Dock har jag funnit en klänning som jag gillar för ovanlighetensskull, så denna kan jag allt känna mig bekväm i.

Dock är jag otroligt ledsen för jag har gått miste om hennes möhippa. Den fick jag inte närvara på, av olika skäl som de ansåg var större än hennes önskan att få ha mig med. (Hon fick inte veta nåt i förväg så hon kunde inte göra nåt åt det.) Jag har gråtit en hel fm pga det när jag fick veta det först EFTERÅT, att de hade haft en möhippa för henne.. Jag är fruktansvärt glad för hennes skull, men jag tycker det är grymt elakt & jag känner mig otroligt utfryst. Jag tror inte jag är gillad, så är det.

Jag köper dock inte deras ursäkter. Eller ja, skälen. Jag tror inte på det, jag förstår inte när boendet ska spela in om jag ska få vara med på en möhippa eller inte? Jag bor ju så långt bort - stockholm, man kan tro jag bor på andra klotet ibland alltså? Jag är less på höra jag bor långt bort, andra var att hur jag skulle ta mig hem sen, att jag skulle tycka var för jobbigt, sen att det skulle vara för dyrt för mig. 

Det får mig att undra om de vet hur min ekonomi ser ut? Vet dem vad jag tycker är jobbigt eller inte? vet de utan att ens fråga mig om jag vill komma eller inte, om jag tycker det vore värt pengarna? Varför frågade de mig inte ens om jag ville komma? De sa att hur ska jag komma hem sen då? Eh, ja då ska vi se. VARFÖR fick jag inte frågan att jag kunde få sova över? varför handlade det mest om vad de tyckte åt mig avgjorde om jag skulle få veta om det eller inte? Jag är tydligen inte vuxen nog att få  bestämma själv. Jag hade velat komma - det är ju min sis det handlar om! Jag ska vara en av dem som står henne närmast, det tror jag att jag gör iaf.

Jag sa en hel del tillbaks som svar när jag fick veta skälena jag sa att hade jag fått veta hade jag kunnat planera. & sa rakt ut jag känner mig ogillad. & det är inte första gången heller, som jag inte får komma pga lam ursäkt.

Tack vare min Johan, Emme, Fia, David & Annika så är jag gladare. De har alla sagt sina åsikter omkring detta & jag har tagit till mig & gråtit, skrattat & lyssnat på dem. Och Emmi (min sis) har lyssnat på mig helt, jag har smsat henne långa sms & försökt ringa henne men hon hörde mig knappt & jag bröt i rösten i tele, så inte så konstigt.

Men det bra i detta sorliga är att jag har insett vilka jag faktiskt vill ha i mitt liv & det är inte människor som får mig må dåligt iaf, jag vill ha personer som får mig må bra.

Jag ska bara lära mig nu att försöka sluta bry mig om vad andra säger när jag säger min version av händelsen.. det är jobbigt att försöka låta bli att bry sig när jag inte ens vill det när det ändå är ens familj? men ibland känns inte jag som en i familjen iaf, det har jag inte gjort på flera år.

Jag är dock glad över att jag har funnits tillbaks till en vän, fia. Har snackat ut lite med henne, & jag förstår nu mer än vad jag gjorde - då. <3

jag behöver inte detta - jag klarar mig bra utan det.