oskrivnabladet

Jag känner, jag vet & jag har märkt att om man någonsin yttrar sig att man misstänker det är något som inte är helt okej med sitt barn, att något är fel, då blir man avvisad. Samma sak som jag läste att Jenny (kalsongmorsan.blogg.se) kände av. & jag håller med, jag sa att det var nåt som var fel på min David men nej, inte var det så inte.

David har ju fallit ihop & blivit medvetslös jag ringde ju då min mamma som kunde säga att det var en slags tia attack misstänkte hon, det är jag som sagt till doktorer i över ett års tid att jag tror han har epilepsi, eftersom det finns i släkten.

När jag yttrade mig det till andra blev det "nej, det tror du inte väl ändå att han har? Han är ju så frisk & busig av sig." eller "Nej, inte ska han också få ha det?" Ja, han är frisk & han är busig, men för det kan han väl ha det? Det går ju över av sig själv ändå sen är det bra igen. Antingen ska allt överdramatiseras eller så blir det ingen respons alls.

Varför räcker det inte bara med att lyssna & fråga varför jag tror det & undra själv om det kan vara så & stötta än att misstro det? Jag kunde inte sätta fingret på det men det var nåt som sade mig det när det skedde för första gången & han inte direkt föll ihop utan bara skrek rakt ut att nåt är inte okej med mitt älskade barn.

Sen när jag har fått se händelserna på egen hand, & har sett David's pappas bror få anfall trots att vi inte visste vad det var vid den gången, så kunde jag se likheter, så jag googlade, jag frågade doktorer & jag sa att jag tror det är så! Äntligen tog de mig på allvar, de i Laxå gjorde inte det & jag blev bara avvisad, eftersom "en gång hänt har inte hänt", sen när det skedde igen så ringde jag men självklart kom man inte fram!

& sen nu senast, då fick jag säga som det var & blev betrodd (tack & lov att norrtan & solna tar en på mer på orden än Laxå!).. Igår fick jag beskedet i tele efter att jag ringde frågade hur det gick, men det kunde inte svaras mig på det då för det hade inte inkommit.

Men igår fick jag beskedet att det händer saker i hjärnan på honom, elektriska vågor som rör sig överallt & att han har lätta tecken på epilepsi samt att det finns i släkten. Han ska få medicin som jag ska ha hemma vid behov när anfallen sker mer än 5 min & inte ger med sig av sig själv & vi ska på återbesök men inte förrän i sommar.

Det har inte hänt sen senast men det sker inte ofta & kommer mellan månader & ibland ett år. Ibland har skett lite tätare, men jag tänker ta en dag i taget & behandla han precis som vanligt, han är ändå fortfarande mitt lilla barn som ska få leka & inte oroa sig för nåt. Jag är glad & lättnad över att jag äntligen fått veta & fått en undersökning & nu vill jag bara insamla mig all info jag bara kan & informera förskolan också..

Tänker gå medlem i epilepsiförbundet & jag ska beställa ett halsband till David, som jag vill han ska bära när han blir lite äldre elr ha nåt i hans plånbok.

Jag förstod inte riktigt samtalet gång, men jag stannade till i några sekunder på att han hade lätta tecken på det.. Så jag antar att det är det han har? Det som sker är precis samma som vid epilepsi bara det att David har lindriga. Tur det när han är så pass liten. Men vad jag har förstått kan det bli värre längre fram?

Min David älskade David, finns inget som du kan få som gör att jag skulle älska dig mindre, inget som skulle göra mig mindre stolt.

/ En jääääääävligt stolt mamma till världens finaste pojke vid namn David. (Ja, jag vet alla föräldrar kallar sina barn världens finaste.) Men man tycker ju det om sitt barn ;)

Tisdags morgon började skit, jag försov mig & jag försover mig aldrig jag är vaken vid tuppen om inte tidigare, men inte tidigare än Emmi. Men inte den dagen, kan bero på att jag åkte hela dagen dagen före från Örebro & hem .. & David skulle ju till dagis men det hann jag aldrig till på 20 min som jag hade totalt, så jag drog för väcka Johan & han ställde upp, som alltid..

Därefter så umgicks vi lite med varandra, vi snackade med varandra om saker han tänkte på, & han kom in på saker som jag trodde var klart än som sedan nästan blev total förändring på & jag kände än en gång att kollar jag upp stor gråter jag.. Tårarna var skit nära än en gång, men inte pga nåt han gjorde utan för det han sa :/..

Men det blev bättre sen & jag tror jag fick han på bättre tankar. & besöket i Örebro gjorde mig framförallt mest ledsen, förutom de stunder som jag var med Emmi, det gjorde mig glad. Jag var mest med min sis alltså, de dagarna.. Att vara med mamma gjorde mig gråtfärdig, speciellt hennes kommentar jag fick veta från Emmi, tracka på mig går utmärkt, men att ge pik mot mitt barn, nej du det går inte för sig.. & jag blev arg inombords men jag orkade inte ta det med mamma, dels för jag visste att hon kommer förneka det iaf, dels för att Emmi sa nog det för hon tyckte jag behövde veta & om jag säger till mamma lär hon nog bli sur på Emmi.. & det tyckte jag inte hon skulle behöva ta itu med .. Hon hade ändå tillräckligt omkring sig :/..

Mamma ställde pikar som "jag gjorde inte kokta grönsaker till maten, för du kommer ju inte äta det iaf" känner hon ens mig? Det är jag av  hennes 2 döttrar som faktiskt äter grönsaker!

Mamma "dög maten för dig? Jag svarar med en andra portion ja vadårå? "Nej, du är så ju kräsen annars!" Jag, denna maten gillar jag ju? Plus jag har faktiskt bättrat mig! & för den delen så gjorde hon faktiskt potatis & vad det var ena dagen (hon vet mycket väl om att jag gillar de!) & andra dagen fläskfile med championjoner & ris.. (samma sak där, hon gör ju alltid den maten när man kommer!)

Men när hon skulle ha uttalat sig om att David, höll i er nu & läs om - är tjock! Då rann det över, jag var så nära gråta öppet ute, så fort jag sa ett ord, jag bara kände "vad fan gör jag här, vad fan vill hon man ska komma för?" & hon skulle ha sagt han har tjocka ben! :o Vart då någonstans!? Hon klagar på att han är mindre än andra barn i hans ålder, han har alltid varit efter i "vikten" sen födseln, & NU när man äntligen får han att äta skit bra på dagis & hemma & äter ordentligt & blir bättre på alla sätt ja då är han tjock? :/ .. Men det är alltid så, jag har med blivit kallad tjock, är man inte lika smal som henne är man tjock. ..

I tisdags var jag med världens bästa Ludde, Mårten, Johan & David .. Han skulle hjälpa Ludde med träden så när han frågade om jag ville hänga med så sa jag snabbt ja & kollade sedan med Ludde om det var okej & samtidigt hämtade jag Lucky-lej som inte ville hänga med hem, hon ääääälskar att vara på landet. Ludde hade sagt hon släppte ut henne 4 på morgonen & sen skulle hon åka till jobbet men nuffen vägrade gå in, så hon fick vara kvar därute med dörrn öppen & Tobbe hade koll. Tror inte hon drog in nåt, haha.

Ja, bilen var det jag skulle skriva om.. Jag satte mig i bilen med Ludde för hon skulle köra upp bilen för lasta in massa träd pinnar som hon kan göra ved av & så stannar hon på hennes tomt & sa jag skulle gå ur, så jag går ur & ska traska iväg till barnen där Johan & dem är, då tutar Ludde på mig & jag undrar varför hon bökar sådant för gå ur bilen.. Ja, DÅ ska jag sätta mig för köra jädrans stora bilen & ny är den! Så jag tänkte som barnen säger till Ludde "Ludde ÄR tokig!"..

Jag får instruktioner hur jag ska göra, gör lite liiite fel för Ludde glömde tillägga hur jag skulle göra för stänga av helt gällande nyckeln, men jag fick testa igen bara & det gick jätte bra! Jag körde in i .. noll saker & jag gjorde bilen inte ett dugg sur! :D Jag började med kopplingen, bromsen & växlade till ettan som Ludde sa jag skulle göra & sen var jag inne på det så självklart tänkte jag inte på ratten! & som alltid när jag sätter mig i en bil är det stenar inärheten, men jag tog tag i ratten snabbt & började svänga uppåt på lilla backen på Luddes stora tomt.. & sen stannade jag bilen & Ludde frågade om det kändes bra, det gjorde det. Sen fick jag köra igen men då kom Lucky ivägen & jag hojtade till henne att akta sig men Ludde sa att jag skulle låta Johan sköta det, det gjorde han.

Så efter förklaringar hur jag skulle göra sedan & hur jag ska stänga av bilen sen när jag stannar den efter skulle kört lite till, så jag började med gasa & släppa bromsen & kopplingen & jag KÖR bilen i ettans växel, jag styr & jag kör jädra bilen! ;D .. Jag kör den uppåt, jag bromsar & tar in kopplingen & stannar bilen med att stänga av nyckeln, trodde jag. Bilen stod still men hade inte dragit hela vägen med nyckeln. Men Ludde tyckte det gick jätte bra! :D

& jag? Jag känner mig så jävlans stolt, eftersom jag har sådan skräck för bilar! :D JAG KÖRDE EN BIL! sa jag till David, & han log sa "Jaa!" :).. Det var ju kul köra bil :) Men Johan sa det tycker man i början men inte sen :P haha ;)

Nej, nu måste jag sluta här.. Pojkarna gör nåt & de är väl dags för frukost. Pojkarna är Mårten & David om någon undrar ;) Ja, jag sitter barnvakt :P

(Jag har aldrig förut kört bilen med växel i förut & senast jag försökte fick jag panik & körde nästan i mammas dåvarande fina bil på stora stenar, men jag lyckades finna bromsen istället för gasen i sista minut, mamma & emmi tjattrade samtidigt i bilen då & höjde rösterna så man fick panik.)

jag svarar dig här tina:

Ja, det är jätte skönt att flytta från Örebro alias "gnällbältet" som vissa vill kalla det =) Jag ångrar mig inte heller, kände att det inte gick att få jobb i Örebro & sen kände jag bara nej det är dags för en förändring.. :) Visst, okejs  jag håller med dig om samma sak att det kändes svårt först men när jag väl började kunna slå mig till ro & fick vikarie jobb efter bara bott i typ 2-3 månader så kändes det genast bättre! David han trivs skit bra på sitt dagis & äter otroligt mycket mera mat nu, än vad han gjorde på sitt förra.

Jag känner bara att det faktiskt var bra för mig & honom.. Jag kan åka hälsa på i Örebro ja, men inte mer än så..

Jag & David har haft Mårten här sen onsdags tills igår, halv 1 på dagen. :) Han har varit så glad nästan hela tiden & likaså David. Tills David frågade honom om han ville åka till föräldrarna. Mårten utbrister glatt små skrik "Jaaaaaaaa!!" jag säger vill du åka till föräldrna Mårten? Föräldrarna är mamma Ludde.. Han svarar genast "Neeej! Inte åka hem!".. ;) Okejs, grabben jag tolkar det som att du trivs som fisken i vattnet hos mig ;) ..

Men det var inte det jag skulle skriva om även om det lockade ur mig ;)..

David & Mårten's uppdrag check! ;)

David & Mårten lekte runt lite huller & buller överallt & ingenstans. Dock inte där de inte får vara. Duktigt! Men iaf! ;)

David & Mårten upptäckte att min säng (MIN säng, min, min (?)) var sönder.. Men det var inga problem för jag hade ju 2 små meckar gubbar hemma hos mig. Pustar!

David iväg för hämta "verktyg" David kommer snabbt tillbaks till Mårten & de börjar med lagningen. (Jag sitter ryggen mot dom vid dumma burken.)

Först ålade sig de bägge under min säng för söka felet till min skada, & sen fann de det då gick
David iväg för hämta "verktyg" David kommer snabbt tillbaks till Mårten & de börjar med lagningen. (Jag sitter ryggen mot dom vid dumma burken.)

David tar fram verktyget & ger Mårten som är under sängen hela tiden & lagar, David ger mer & mer utav verktyget. Tills då vänder jag mig om & undrar vad de sysslar med. & säger de får inte vara i mitt rum..

David & Mårten svarar "lagar sängen, den är sönder!"
Jag: va?! Är min säng sönder? :o
De bägge två: Ja, vi lagar den.
Jag: Vad lagar ni min säng med då?
Mårten kommer fram från sängens underbotten & David visar mig vad de använt & säger..
PLÅSTER!
Jag: Lagade ni min säng med plåster?
De: Jaa..
Jag: Men nu har ni ju tagit slut på allt plåster till min säng? Tänk om vi skadar oss då?
De bägge: Men nu är din säng lagad & sen gav de mig lite plåster som inte hade gått åt just då än ..

Jaha, är den? Men vad braa! :D Slängde iväg ett sms till Ludde & skvallrade & sa att nu kan jag sova tryggt minsann för min säng var sönder & är nu lagad med plåster! ;D & små skrattade & tyckte att de är så påhittiga! :D
Mårten har tydligen lagt sig under sängen, medan David räckte över "verktyget"..