oskrivnabladet

Jag känner, jag vet & jag har märkt att om man någonsin yttrar sig att man misstänker det är något som inte är helt okej med sitt barn, att något är fel, då blir man avvisad. Samma sak som jag läste att Jenny (kalsongmorsan.blogg.se) kände av. & jag håller med, jag sa att det var nåt som var fel på min David men nej, inte var det så inte.

David har ju fallit ihop & blivit medvetslös jag ringde ju då min mamma som kunde säga att det var en slags tia attack misstänkte hon, det är jag som sagt till doktorer i över ett års tid att jag tror han har epilepsi, eftersom det finns i släkten.

När jag yttrade mig det till andra blev det "nej, det tror du inte väl ändå att han har? Han är ju så frisk & busig av sig." eller "Nej, inte ska han också få ha det?" Ja, han är frisk & han är busig, men för det kan han väl ha det? Det går ju över av sig själv ändå sen är det bra igen. Antingen ska allt överdramatiseras eller så blir det ingen respons alls.

Varför räcker det inte bara med att lyssna & fråga varför jag tror det & undra själv om det kan vara så & stötta än att misstro det? Jag kunde inte sätta fingret på det men det var nåt som sade mig det när det skedde för första gången & han inte direkt föll ihop utan bara skrek rakt ut att nåt är inte okej med mitt älskade barn.

Sen när jag har fått se händelserna på egen hand, & har sett David's pappas bror få anfall trots att vi inte visste vad det var vid den gången, så kunde jag se likheter, så jag googlade, jag frågade doktorer & jag sa att jag tror det är så! Äntligen tog de mig på allvar, de i Laxå gjorde inte det & jag blev bara avvisad, eftersom "en gång hänt har inte hänt", sen när det skedde igen så ringde jag men självklart kom man inte fram!

& sen nu senast, då fick jag säga som det var & blev betrodd (tack & lov att norrtan & solna tar en på mer på orden än Laxå!).. Igår fick jag beskedet i tele efter att jag ringde frågade hur det gick, men det kunde inte svaras mig på det då för det hade inte inkommit.

Men igår fick jag beskedet att det händer saker i hjärnan på honom, elektriska vågor som rör sig överallt & att han har lätta tecken på epilepsi samt att det finns i släkten. Han ska få medicin som jag ska ha hemma vid behov när anfallen sker mer än 5 min & inte ger med sig av sig själv & vi ska på återbesök men inte förrän i sommar.

Det har inte hänt sen senast men det sker inte ofta & kommer mellan månader & ibland ett år. Ibland har skett lite tätare, men jag tänker ta en dag i taget & behandla han precis som vanligt, han är ändå fortfarande mitt lilla barn som ska få leka & inte oroa sig för nåt. Jag är glad & lättnad över att jag äntligen fått veta & fått en undersökning & nu vill jag bara insamla mig all info jag bara kan & informera förskolan också..

Tänker gå medlem i epilepsiförbundet & jag ska beställa ett halsband till David, som jag vill han ska bära när han blir lite äldre elr ha nåt i hans plånbok.

Jag förstod inte riktigt samtalet gång, men jag stannade till i några sekunder på att han hade lätta tecken på det.. Så jag antar att det är det han har? Det som sker är precis samma som vid epilepsi bara det att David har lindriga. Tur det när han är så pass liten. Men vad jag har förstått kan det bli värre längre fram?

Min David älskade David, finns inget som du kan få som gör att jag skulle älska dig mindre, inget som skulle göra mig mindre stolt.

/ En jääääääävligt stolt mamma till världens finaste pojke vid namn David. (Ja, jag vet alla föräldrar kallar sina barn världens finaste.) Men man tycker ju det om sitt barn ;)