oskrivnabladet

Jag är gravt hörselskadad & använder hela tiden mina hörapparater. (Dock inte just nu när de bägge är på reparation.) Att ha en hörselskada betyder precis som det låter. Hörseln är det en skada på. Man kan ha många olika hörselskador (vad jag har förstått iaf.)

Jag har en hörselskada långt, långt inne i örat. Som mamma förklarade att därinne i örat finns det små små "trådar/hår?" som ska stå upp typ (tror jag.) & det gör det inte på mina öron utan dem "dör". & därmed hörselskadan.

Får man en öroninflammation så kan det förminska ens hörsel ännu mer. Jag hade ofta öroninflammation när jag var barn. Jag kunde tillslut säga till mamma "mamma, jag har ont i öronen." & mamma svarade mig med att då måste jag till doktorn. Jag svarade då "mamma, jag har inte ont längre. Vi behöver inte åka till doktorn." Men, jag hade fått öroninflammation den gången med. & hörseln minskades.

Ens hörsel kan inte förbättras nånsin, men ens hörapparater kan få en att höra bättre. Hörseln kan ligga på samma nivå hela tiden eller minskas långsamt, tills det blir till dövhet. I mitt fall om jag inte använder mina hörapparater så hör jag inte om kommer bilar t.ex, eller om telen ringer/får sms det hör jag inte alltid, dörren kan plingas på utan att jag hör, vattnet kanske har kommit under en kastrull & det hör jag inte alltid. Eller en sådan enkel sak som att fåglar kvittrar. Det hör jag inte heller, utan mina hörapparater.

Kolla tv kan jag göra utan hörapparater men bara om det är text. Utan text är det princip kört. Kan höra om det är mörkare röster då kan jag kolla på svenska filmer, men om det är ljusa röster då hör jag inte. Jag hör alltså lättare på mörkare röster. Ska jag försöka höra ljusa röster så måste jag anstränga mig så hårt att jag får ont i huvudet.

Man kan också få en tv slinga som man kopplar in som går till hörapparaterna, så hör man allting även om det är svensk tal. Det minns jag att Emmi tyckte var jätte roligt om jag växlade till "slinga" på mina hörapparater & var i annat rum så kunde jag höra tvn. Emmi brukade sitta tätt intill mitt öra & lyssna. =)

Prata i telefon kan då alltså vara svårt ibland för mig. Men jag har vant mig vid det nu, förut bad jag alltid mamma elr emmi (min sis) att ringa åt mig. För att jag inte hörde. Jag fick en text telefon att kunna ringa runt med, men jag har inte hemtele längre.

När jag blev äldre försökte jag att börja ringa själv även om det tog långt in på vuxen livet, än idag ibland får det bli att någon annan får snacka. Men jag försöker att göra det själv. Nästan alltid gör jag det själv men ibland i t.ex. på mcdonald's, mataffärer, eller i tunnelbanor kan jag inte höra trots jag har försökt & förklarar jag att jag är hörselskadad & svårt att höra är det väldigt svårt. Så, har jag sällskap med mig så brukar de förstå när jag inte kan höra. (Oftast iaf förstår de det på mig de som känner mig riktigt bra. Rätt så sällan nu mera men ofta förut bad jag de i förväg när jag såg var för mycket "oväsen" omkring att hjälpa mig.)

Jag har jätte svårt höra när låter mycket som byggarbete, eller när det är 3-5 personer som snackar i mun på varandra. (Det har nog de flesta svårt med.)'

När jag var mindre hatade jag att ha mina hörapparater för jag fick kämpa så mycket att få höra vad allt & alla sa, att jag fick varje dag ont i öronen & huvudet, att jag alltid tog av mig dem när jag skulle gå hem. (Första tiden fick jag åka bil till skolan för mamma inte ville jag skulle gå själv, andra tiden fick Emmi alltid gå med mig. Sen fick jag gå själv.) Dumt nog gjorde jag det varenda dag trots att jag visste jag inte fick göra det för då hörde jag inte bilarna. Men jag ville slippa dem & vara "normal". Jag glömde ofta bort då att jag inte kunde höra & "inbilla" mig att jag hörde när bilarna kom, men det gjorde jag aldrig. Det var många gånger som bilarna kom nära mig & jag inte hörde, men jag klarade mig alltid & tillslut kollade jag mer om det kom bilar.

Jag la alltid hörapparaterna i fickorna i mina byxor & sen hamnade dem alltid i tvättmaskinen, till mamma förskräck. Så gjorde jag alltid & glömde alltid bort att mamma tog dem för att tvätta. De tål inte vatten & kan gå sönder. Men mina gick aldrig tur nog sönder. Tillslut en dag skrek jag till mamma "Nej! Mamma, mina hörapparater är i byxorna!" Men mamma sa "Nej, jag tog ur dem." Hon vande sig tillslut men oj vad hon blev arg alla gånger.

Ofta när man säger man är hörselskadad får man det tolkat att man är döv. Dövhet & hörselskada är INTE samma sak. Är man hörselskadad så kan man prata & man kan höra men inte 100 %. Är man döv så kan man prata (om man  har lärt sig det eller om man var hörande/hörselskadad före). Men man kan också höra om man har en sådan pass dövhet att man kan ha hörapparat. Eller svagt höra att man pratar men inte vad. Vissa hör om man pratar jätte jätte högt vid örat, medan vissa är totalt döva & hör inte ett dugg.

Har man ett döv pappa & en hörselskadad mamma t.ex. kan det ske att ens barn får också nedsättning av hörseln. Men barnet kan också bli helt hörande. I mitt fall (änsålänge) är David fullt hörande. Skulle han bli hörselskadad så accepterar jag det fullständigt, & skulle hjälpa honom på alla sätt jag bara kan, för jag vet hur tufft det kan vara. David fick tidigt lära sig att jag, som mamma har svårt att höra. Att hans pappa, Micke, är döv. Micke var dock inte döv från början, han kunde höra & prata sen blev han döv.

Jag beslöt mig tidigt för att lära David teckna, bara för att det ska vara bra att kunna stöd teckna dels för hans pappa's skull & för min skull, för jag ibland kan behöva stöd tecken. Men framförallt för hans egen skull, för jag anser att det är viktigt att kunna.

David är riktigt duktig på att teckna & har tålamod att upprepa vad han har sagt när jag inte hör, hör jag inte efter 3 gånger, ber jag honom att visa & det gör han.

Ja, det var allt jag kan komma på att säga om hörselskada. Kände för skriva om det.