Klant man är!


Igår när David bråkade trodde jag att jag hade lagt mobilen i fickan ordentligt, några timmar efteråt ville jag ha min mobil, då kunde jag inte finna den & bad David om han visste vart den var, det visste han inte. Jag loggade in på Msn & kollade om någon var inne som kunde ringa, Annie var inne så bad henne, hon ringde nåra gånger men ingen mobil hördes. Hon ringde igen & jag drog ut letade istället, den fanns inte.

Sen svarade någon på min tele & det var 2 grannar som fann den! Annie gav mig fel husnr så jag letade & letade förgäves efter nr. Frågade grannen i mitt hus, men hon visste inte. Sen träffade jag på henne igen ute & sa namnet då visste hon! Det var nära mig. Jag drog dit med David & frågade om de hade funnit min tele, om de hette det som de skulle heta. & det var rätt! :D Jag frågade om ville ha hittelön men nej inte det. Jag tackade flera gånger om & de förklarade vart den låg, precis där jag hade försökt lägga ner den i fickan.

Konstigt jag inte hörde någon duns? Kanske inte så lätt i all snö & Davids sparkande & skrik. Skönt den är återfunnen & att den hamnade i "rätt" händer.

Evigt tacksam! :D

I värsta otur kunde den ha hamnat hos någon som hade ringt så mycket det gick ..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0