oskrivnabladet

I torsdags som jag skrev kortfattat om igår (fredagen för en vecka sen) skriver jag om nu.

Torsdags morgonen var som en vanlig dag. Upp & fixa sig & hela köret. David var på glatt humör & bara som en ängla lik barn :) Han var på dagis & sen hämtade jag honom, inte hade någon minsta aning om hur det skulle sluta sedan..

Vi gick hem till oss & jag åt 2 skålar med flingor för jag kände att jag inte skulle hinna äta någon mat för allt var fruset innan veterinären med Lucky som var kl 14.00. David hade ätit bra på dagis som han nästan alltid gör säger dem. (Han kan ta flera portioner.)

David ville också ha flingor så det fick han tillslut. Jag förberedde David att göra sig ordning & förklarade att vi skulle göra oss färdiga för att gå till veterinären vid 13:15. Allt gick på räls & han var glad för han visste vad som skulle ske, att Lucky skulle dit för kolla ögonen.

Han busade på vägen som han oftast gör, slänger sig i drivorna osv.. Vi kom fram & David var fortfarande glad. Han log & tyckte det var roligt. När Lucky små gnydde så gick han fram till henne & klappade & krama henne, pratade med henne. Skrev in oss & väntade på våran tur.

Vi gick in Lucky fick lägga sig på sängen & David stod nära mig & log. Sen ställde han sig framför Lucky där hon låg. Höll händerna på sängen & sängen var vid hans halsnivå. Allt var bra, David stod bara där & tittade, log & hade gjort precis som jag sa. Inte bråka därinne.

Efter en stund efter att undersökningen hade gjorts & var nästan färdigt så skriker David helt plötsligt rakt ut. Jag kände inom mig att "det skriket är det nåt med, inte hans vanliga skrik." Jag vänder mig om för kolla vid sidan vad det är som händer, David's ben sviker honom & han är nära på ramla under sängens under kant. Jag skyndar mig tar honom (tror jag) & han skriker & sen faller han ihop liggande på golvet. Jag minns inte hur det sker, men han helt plöstligt ligger framför mig & hans tänder är ihopbitna, hans ögon är uppåt, jag ser mer av vitan än av hans själva "ögon" ögonen är öppna & jag pratar med David - han svarar mig inte!

Jag blir orolig, men behåller mitt lugn. (Begriper inte hur jag kunde vara lugn, för jag flippar alltid annars ur, när det händer David något.) .. Men jag är lugn & samtidigt som jag försöker komma på vad som hände så frågar veterinärerna vad det är som händer, jag svarar dem samtidigt som jag försöker få David att vakna!

Jag rör vid David & är nu vid ganska snabbt efter att han hamnade på golvet knäböjd, han stod under sängen där Lucky låg, höll i sig & benen börja ge vika, jag tror jag tar tag i han till mig, sen minns jag inte om han föll ihop i min famn, för han ligger framför mig på golvet sen jag kollar på hans kropp om han rör sig, det gör han inte! Han varken krampar eller något, men han rör sig inte ur fläcken & munnen är öppen så alla tänder syns nästan & käken är ihopbiten. Jag försöker nu få David att komma till mina lår så jag kan få han till min famn, jag kan inte få honom att komma till mina lår, för han glider bara ifrån mig & han är stel! Jag försöker flera gånger få David att svara mig, jag tilltalar honom med sitt namn & försöker få kontakt i omgångar, men jag kan inte. Försöker igen få honom att komma till min famn men jag lyckas inte.

Ungefär då börjar hans kropp ge sig så den "avslappnar" sig & jag kan få han böjd med ryggen till min famn igen & jag utbrister ett stort gråt & skrik när han kommer "tillbaks" jag kan få han komma på benen & han vill omfamna mig direkt & när jag frågar "vad hände David?" säger han upprört & rädd "jag vet inte".. Jag kramade om honom, försökte få honom sluta gråta & bli lugn, men det går inte. Han är för upprörd. Jag får försöka flera minuter & han lugnar sig lite eftersom.

Jag hade inte en tanke på då att jag hade släppt Luckys koppel för längesen då när jag försökte tänka på vad som hände mitt älskade barn. Efter en stund så försökte vi alla komma på vad som hade hänt, från kanske höll andan, vart för spännande med Lucky, eller fick han anfall? Jag trodde på att det kunde vara anfall, andra trodde han bara höll andan. Men nu i efterhand, om han höll andan skulle han ju bara hämtat mer med andning i en stor paus?

Jag fick gå & betala (eller ja, jag bad om faktura) & sen fick jag gå hem med både Lucky & David & hoppa över hämta ut receptet till Luckys ögon. Jag fattade tele & ringde mamma så fort jag kom ut därifrån, vid detta laget var David sig själv. Jag sa vad som hände, mamma skrek rakt ut. Jag började då skaka & rädslan & chocken kom ikapp mig. David började stor gråta igen på vägen hem, men jag kunde inget göra fast tanken var att springa med han till BVC som ändå var nära, men Lucky? Hur hade jag gjort med henne? Så jag var tvungen gå hem först, lämna henne & sen sa jag till mamma jag drar till läkarn direkt efter!

Väl hemma så slog det mig att tänk om jag far dit & sen inte blir hjälpt i detta väder som det var då, snöigt som fan, blåsigt & halt, samt kallt var det inge skojj. Så jag beslöt mig för jag ringer först. Jag ringde BVC men det gick inte att komma fram, fanns meddelande om att ringa VC istället, jag ringde dit & jag togs på allvar men det fanns inga läkartider kvar. Jag fick istället nr till Norrtälje Sjukhus för hon tyckte det behövdes. Jag ringer, & kommer fram. Jag förklarar lite sluddrigt början av samtalet att jag ringer om min 4 åring. Bes om hans personnummer jag sa det.

Hon frågar mig om han inte tyckte det bara var skrämmande att se sin hund på vet bara? Jag sa neej.
Svimmade han inte bara då? Jag sa nej. Hunden fick bara dropp i ögonen. & han är inte känslig då sa hon? Jag sa nej, han var glad före & precis innan & sen skriker han bara rakt ut!

Hon verkar inte ta mig på orden först & säger att det skulle jag nog inte behövt ringa dit för, men jag avbryter henne & säger "MEN jag fick detta nr för att jag inte kunde få komma in där jag bor! Finns inga tider kvar."

Hon säger då att då är alternativen antingen Astrid Lindgrens sjukhus eller akuten, för jag tilläggde att det HAR hänt förut! Hon sa då att jag borde komma in akut då.

Jag frågade då lite "okej, ska jag komma in nu, vart, tar du mig på allvar?" i huvudet & frågar om hon menar norrtälje? Hon sa ja antingen det eller Astrid. Jag frågade om hon menade akuten i norrtälje sjukhus? Ja, sa hon.

Jag lägger på & försöker som en jävla besatt ringa runt till alla jag känner närheten av mig, eftersom David var normal igen så tänkte jag att då är det "över" så då får jag bara se till komma in på nåt sätt. Antingen svarade inte de jag ringde till, eller så gick det inte att ringa upp de, eller så jobbade de. Efter flera samtal & frustrationen var i maximal nivå & jag ringde mamma däremellan som försökte hjälpa mig det lilla hon kunde & för hon skulle få veta så flippade jag & frusterad som jag var rusade tillslut till centrum när jag fann min buss remsa & kollade buss tiderna så tog jag den jag kunde hinna med.

Då ringde Johan för att säga att han skulle snart sluta jobba, så jag kunde gå hem istället igen. Men så fort jag hade kommit hem 10 min efter ringde han & sa att jag fick ta bussen ändå för han hade fastnat med bussen i dike. Jag ännu mer frusterad sa att jag tar bussen! Jävla krångel..! Vid detta taget hade jag fått gå fram & tillbaks i omgångar mot centrum, slängde på mig det jag visste tvunget behövdes tas med, gröna boken (läkarboken om David.), plånboken & David. Bilbarnstol, extra kläder osv slog mig inte i tanken. Jag skulle bara iväg.

David extremt trött skyndade sig så gott han kunde för hinna fram i centrum i tid, tur nog var bussen försenad några min så vi hann. I bussen somnade David efter en stund, & vi kom fram tillslut. Vi fick leta efter sjukhuset men jag visste ungefär vart det låg, tack vare än en gång Ems. (Jag hade varit där för flera år sedan när hon skulle dit.) & jag visste efter alla gånger varenda dag i en månads tid att jag sett en skylt dit sjukhuset låg. Vi kom fram strax före 18.00 på kvällen :( Han & jag gick på toa fick vänta på att någon skulle se oss vid lilla "receptionen" vi blev bemötta tillslut, skrevs in & fick komma in.

Pratade lite, tog pulsen & hjärtat, febern allt var bra! Vi fick vänta i en timme på läkaren, jag & David höll på somna i en stol medan vi väntade. Just då kom läkaren. Pratade ännu mera & jag beskrev vad som hade hänt, att det inte gick få honom vakna på ett fingerknäpp utan tog längre tid. Vi skulle göra undersökning men det gick inte, blev inge med det för jag skulle klä av honom, men han var så extremt trött att han började springa runt i rummet, grät, skrek & hade sig. :( Det hade kommit ytterligare en till personal när jag inte såg & de beslöt sig för att hoppa över undersökningen för det kändes inte möjligt att kunna göra en.

Läkaren sa att det kunde vara så att det var epilepsi anfall han fick, men vi vet ju inte så barn läkare skulle få kolla på honom tyckte hon.

Vi fick vänta en stund till & läkarn kom tillbaks, sa att vi får komma tillbaks när han fått sova ut & är piggare för göra en undersökning då. Lämnade nr & skulle få samtal igår. Vi hoppades jag kunde komma in igår igen, men det blev inte så.

Vi fick gå hem halv 8 på kvällen, strax före vi gick fick David kolla i en kista på sjukhuset om han ville ha bokmärken eller klister märke. Han fick 3 st bamse, 2 bokmärken & ett klistermärke. Personalen frågade om han gillade bamse & David nicka. De började sjunga en kort sång om bamse. David sken upp tackade för sina 3 bamse & höll de hårt, tog min hand när vi gick.

Jag & David drog till stationen för att handla något att äta, handlade grova mackor, godis ask till honom som jag hade lovat, & drickor. David blev glad. Jag ringde Johan för kolla om han kunde hämta som han hade sagt timmar före, då bussen inte skulle komma förrän 21.45 annars. Han slängde på mig efter ett uttryck jag sa åt han. Han kom tillslut iaf sen. Jag ringde Ludde direkt efter för fråga om hon kunde hämta annars. Hon sa att de ställde upp om inte Johan kom iaf. Det gjorde han fick jag sms om när jag snackade med Ludde.

Vi satte oss i värmen i väntsalen medan vi väntade på Johan, vi satt åt & drack, då ser jag David kolla på en kiosk där en stod väntade sträckande över sin diskbänk att David skulle hämta godis. Jag såg det tillslut & sa David jag tror du ska få den där. David vågade inte gå själv så jag skulle följa med han skulle bara hämta mina saker jag höll på gå ifrån. Men då kom han istället, & David tackade! :) Tack så mycket du! Du gjorde min sons dag! ;)

& Johan hade med sig sin bilbarnstol han hade, som jag hade sålt till han för längesen. Den passade precis än till David. Hann nog ungefär bara sätta fast David & åka hemåt så sov han hela tiden, stackarn var helt slut. Jag hade spänningshuvudvärk i flera timmar, det släppte inte förrän jag var hemma. :/ .. Halv nio tror jag klockan var när vi var hemma. Då ut med nuffen snabbis & sen tog jag av David för att han skulle få sova igen. Han ville lägga sig i soffan sa han, så bytte till pyjamas & han tog filt över sig & han somna. Han sov för hela natten sen. Jag bar han till hans säng & var klar pigg själv. Klockan 23.00 var jag trött, & la mig.

David kom till mig & sa nåt till mig 5 på morgonen, men hörde inte vad så jag rörde mig bara & somnade om. David la sig nära mig i min säng & somnade om. Jag gick upp sen vid 6 tiden kunde inte somna om mera, David sov några timmar till.

Resten av dagen igår tog vi det bara lugnt. Han blev mer & mer under gårdagen sig själv. Igår fick jag samtal att jag får komma om 2 veckor. Då prata med en barnläkare & se hur vi gör efter det. Om det blir att behöva åka till Danderyds sjukhus sen eller inte. Jag hoppas på att det faktiskt blir så. För nu har det hänt konstiga händelser & nu får det tas på allvar.

Det var allt som hände den där torsdagen.