oskrivnabladet

antingen får man höra man är surig hela tiden när man träffas elr så kommer man inte. däremellan är man en massa också. att ni orkar? för jag förstår inte att ni orkar. jag måste lära mig sluta orka reagera. som om någon av er har värsta biga smilet i ansiktet hela tiden? & som om ni alltid kommer på saker när ni är bjudna?

bara för man står rakt ut & kollar på bokstavligen ingenting, snackar inte med någon & bara står där i ensamheten medan andra röker & jag kollar på ett hus & bunt barn & bara står där sen hux flux kommer en från familjen säger "se inte så sur ut det är fest".. jag var inte ens sur. jag har en allvarlig min när jag inte ler. skillnad. jag är så less att folk tror de känner mig. det gör ni inte.

sen snackade jag med dem andra & försökte men de försökte inte tillbaks blev bara typ "varför tog du av dig skorna för då?" eller när man försöker snacka "jaha, okej." eh ja, vem är surig tro? ..

& sen däremellan ska det snackas om mig när jag inte är där, men varför ska jag komma om jag bara blir kallad sur? ler jag & är glad ja då är inte det bra nog.

att man aldrig kan göra er nöjda. inte för jag bryr mig men lilla flickan därinne inuti mig, som bara vill ni ska gilla mig kommer alltid fram. :/ ..

konstigt att ludde aldrig kallar mig sur? hon har sett mig i alla ansikt uttryck. oftast tyst, bara tänker, frustrerad, glad. hon säger: "du bara skrattar åt mig jämt" eller "Désirée, bara fnittrar!" men sur. det kommer inte ut från henne. så jag har funderat. kan det vara eran närvaro som gör att jag inte känner jag kan vara mig själv med tanke på att det alltid kläcks ett & annat? eller att jag helt enkelt inte känner någon gemenskap? jag känner inte att jag känner er & jag tror inte ni känner mig, egentligen.